En liten roundup

Sleuth (2007)                           Betyg: 3,5 av 5
Pappa På Burk (2010)               Betyg: 2,5 av 5
Blow (2001)                              Betyg: 3 av 5
Bad Liutenant (2009)                 Betyg: 3 av 5
Gattaca (1997)                          Betyg: 4 av 5
Catch Me If You Can (2002)      Betyg: 4 av 5
Daybreakers (2009)                  Betyg: 2 av 5
Outbreak (1995)                       Betyg: 2 av 5
Måndag Hela Veckan (1993)      Betyg: 4 av 5
Insomnia (2002)                       Betyg: 3,5 av 5

Battle: Los Angeles (2011)
Jag tror att det var ungefär vid tidpunkten The Bourne Ultimatum kom ut som jag lessnade på de handhållna svajiga och skakande kamerorna samt de snabba klippen som hos mig framkallar epilipsianfall.

Jag skulle beskriva den här filmen som en alldeles för lång actionsekvens, eftersom det egentligen inte finns någonting annat innehåll i filmen. Man får knappt lära känna en enda karaktär i filmen, och förutom faktumet att just ett anfall av staden Los Angeles bär rum så händer ingenting alls.

Ett ihållande irritationsmoment är ett likt Alien-försök till att dölja utomjordingarna som anfaller staden från att synas i bild. Detta är ett genidrag i många filmer men i detta fall känns de krystat och framför allt onödigt och irriterande, det är meningen att en hel stad ska ha belägrats av dessa varelser och att våra hjältar slåss mot dem filmen igenom och man kan knappt ens se dem. Detta är ett jobbigt faktum.
Betyg: 1,5 av 5

Adams Recension #6

Chatroom (2010)

Handlar om folk i chatrum
fast dom var inte i chatrum
dom springer omkring i olika chatrum
det är en japan som har gjort filmen
det var därför den var så dålig

London Boulevard (2010)
Jag vet inte varför jag älskade den här filmen nästan från första scen till den sista, kanske var det det sköna soundtracket? kanske de engelska dialekterna? eller kanske var det Colin Farrells hundvalpsögon? Hursom så har den generella uppfattningen angående den här filmen verkat vara överensstämmande som en massiv kör att denna film inte är någonting annat än dynga.

Jag brukar ofta falla med i kören, särskilt om den kritiserar filmer för att vara osammanhängande och korkade. Men även jag har mina svaga stunder då jag ger efter för mitt stora intresse av att låta mig underhållas av en cool hjälte, en snygg tjej och en stor drös gangstrar som man vet kommer betas av. Jag ser det hela som en klassisk Steven Seagal-rulle med större budget och bättre skådespelare.

Trots att du inte ens kan räkna klichéerna på dina fingrar så bryr man sig inte att man vet vad som kommer eftersom man vet att man kommer att bli underhållen ändå och det är bara att njuta av åkturen och fundera över varför David Thewlis inte får fler roliga roller som den han har i den här filmen.
Betyg: 3,5 av 5

The Way Back (2010)
Efter att under en lång tid haft höga förvnäntningar på att filmatiseringen av Slawomir Rawiczs skrivna berättelse om hur han och fem andra flydde från ett av Stalins dödsläger i Sibirien för att sedan efter en lång och påfrestande resa sedan finna sin väg till Indien.

Boken var en stor succé och jag såg verkligen fram emot hur de skulle skildra denna "sanna?" historia (den har påståtts vara falsk) på film. Jag kan inte påstå att alla  de rätta ingredienserna fanns där iochmed vackra landskapsbilder och ett gäng intressanta skådespelare med roliga dialekter (som de dock bemästrar) men för mig saknas någonting och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Jag ville verkligen gilla det jag såg, och till en stor del gjorde jag det också. En historia om män som flyr från ett helvete bara för att genomgå ett värre för en liten chans till frälsning, vad kan gå fel liksom? Tyvärr fann jag trots tappra försök karaktärerna lite för svåra att relatera till, och intrigerna kamraterna emellan knappt närvarande. Detta beror på att verkligheten sällan bjuder på lika mycket dramatik och information som man gärna skulle vilja, och filmens val att vara trogen till dess grundfakta är nog tyvärr det som gör att den faller.
Betyg: 3 av 5

Den romantiserade upplevelsen

Den Cinematiska Undergången


Tänk noga efter vilka som genom tiderna varit dina bästa filmupplevelser? Vad tänker du på? Kanske en film från när du var barn, eller möjligen något besök på biografen med ett par goda vänner och en sådan där hypad sommarfilm som överträffade dina förväntningar.

Vad du definitivt inte tänkte på var troligen en sen kväll framför datorskärmen i din ensamhet efter en hel dag av slappande just i denna position. Detta är i min mening en negativ trend och ett beteende som gör en filmentusiast som mig aningen besviken då vi nu befinner oss i  en tid då många filmers kvalité i mitt tycke är överraskande hög och dessutom kräver den kapacitet ett par 3D-glasögon och en stor bioduk kan erbjuda.

Att man nu för tiden har tillgång till filmer från alla världens hörn och tidsepoker exkluderar tillfredsställelsen man en gång fick av att beskåda en historia från början till slut för att sedan reflektera över innehållet samt dra en eller annan slutsats. Detta har bytts ut mot ett slötittande, gärna med en spellista med ett flertal filmer och tv-serier samt ett par hemsidor du surfar på medans du "lyssnar" på filmen. Jag skulle inte påstå att jag har en lösning till detta problem, då jag då skulle ta upp en strid mot människans bekvämlighet (en strid jag inte skulle vinna)  men jag kan inte påstå att jag inte uppskattar en stund för mig själv då jag backar tillbaka från skärmen, faller tillbaka i soffan, tillochmed tagit mig tiden att ladda ned ett textspår till hjälp för förståelsen för att sedan njuta av det som komma skall.

The Warriors (1979)
En mycket viktig sak när man ser på en film som påverkar upplevelsen är när man kan relatera till saker. Nu påstår jag inte till att gängstrider och diverser lädervästutklädnar är det som tilltalade mig, men att historien utspelar sig till 80% i New Yorks tunnelbana samt gatorna ikring.

När man ser huvudpersonera skutta över samma säkerhetsspärrar man själv såklart inte hoppat över och ta samma tunnelbanor till samma ställen man själv tagit så känner man sig mycket närmare berättelsen. Det är nog därför den här filmen blev den succé den blev när den kom ut, särskilt bland dem som bodde i området, och speciellt kände igen gängen som porträtterar i filmen.

En riktig retroanda som länge dött ut samt sådana långa tagningar jag gillar kryllar det av i filmen och när man märker att man inte skrattar åt scener och personer som ser het absurda ut utan hellre tycker att de är aningen coola vet man att filmen har lyckats.
Betyg: 3 av 5

The Departed (2006)
Den mycket framgångsrika amerikaniserade versionen av "Infernal Affairs" från Hongkong är en typisk mystisk gangsterhistoria som Martin Scorsese tillsammans med en av sina favoriter (Leo DiCaprio) (och tyvärr inte Robert DeNiro som är utbytt mot lika stora legendaren Jack Nicholson) gör historien rättvisa och långt ifrån en dålig remake.

Konceptet är enkelt men effektivt. En polis jobber undercover hos gangsterbossen Costello, och samtidigt infiltrerar en av gangsterbossens underhuggare polisen. Man får följa händelserna som tillslut mynnar ut i att de två mullvadarna ska avslöja varandra, vilket är en mycket intressant intrig filmen igenom då man vet hur nära de är varandra samt att några få personer skulle kunna göra livet fruktansvärt svårt för mullvadarna ruskigt lätt.

Det som kryddar på detta sannerligen spännande koncept är de fyra mycket karismatiska skådespelarna Jack Nicholson, Leo DiCaprio, Matt Damon och inte minst Mark Wahlberg som med en tacksam roll nästintill printade in sitt namn bland de stora i filmbranschen.
Betyg: 4 av 5

a barbaric yawp

Döda Poeters Sällskap (1989)
Jag skulle säga att det finns nog kanske effektivare och mer subtila sätt att lägga fram budskapet "carpe diem" och att följa sina drömmar än hur det utspelar sig i den här filmen. Men den valda tonen är lätt att följa och mycket behaglig.

Robin Williams spelar den speciella läraren som struntar i att följa normen för hur lärare ska bete sig, och med sina excentriska och inspererade metoder får de unga studenterna att tänka över sina liv och börja leva sina liv som de inte visste att de ville leva.

Ett exempel är den obehagligt blyge Todd (spelad av Ethan Hawke) som kämpar mot sin nervositet, samt den populäre studenten Neil (Robert Sean Leonard) som vill bli aktör istället för att bli doktor som sin far önskar. Man får följa dessa samt flera andras utveckling och förändring under filmens gång

Som helhet är det en enkel saga, stilren och snyggt gjord och faktist en fröjd att skåda. Helt rätt val av skådespelare och trots att filmen cirkulerar runt studenterna så får Williams helt okej med speltid för att göra sig ihågkommen som det geni han är.

Det finns en sak som skulle drivit mig till att ge högre betyg till den här filmen och det skulle vara om just Williams lärare fick mer tid, och speciellt mer tid tillsammans med specifika personer för att verkligen se att det är han som inspererar dem och kämpar för dem, i nuläget kändes det nästan lite "out of the blue" att alla blev som förändrade personer plötsligt.
Betyg: 3,5 av 5

Enemy At The Gates (2001)
Jude Law spelar den unga soldaten Vassili Zaitsev som efter en uppväxt av att skydda sina får från vargar utvecklat en utomordentlig skicklighet med ett snipergevär som han sedan tar till sin fulla potential när han i den ryska armén ska skydda Stalingrad från de tyska trupperna.

Som en sidohandling så utspelar sig samtidigt historien om den nya vännen Zaitsev träffar, som med sina journalistiska propagandaskrifter höjer Zaitsev till skyarna som en nationshjälte för att motivera sitt folk. Men en film är ju inte en film utan lite inre konflikter, tillexempel att vännen och han är intresserade av samma kvinna samt ett större ideal, närmare bestämt det kommunistiska idealet ställs i fråga när huvudpersonerna frågar sig om detta troligen mest bara är en utopi, då man aldrig kommer att kunna undkomma att det alltid kommer finnas de som är rika och fattiga, även om det inte alltid handlar om pengar.

Dessa budskap är dock inte så subtila som man kanske skulle önska (jag gillar filmer då åskådaren får dra lite egna slutsatser och tänka själv) och filmen igenom verkar vara konstruerad för en actionfilmspublik snarare än en publik som är intresserad av krig, politik och drama. Man kan inte hjälpa att man känner sig lite besviken då klichér man knappt ser i krigsfilmer radar upp sig i den här historien, men förutom det så är den intressant och man tappar verkligen inte intresset för följdeloppet.
Betyg: 3 av 5

Shyamalans undergång

Sjätte Sinnet
Som en blixt från en klarblå himmel satte Shyamalan sin prägel på den här klassikern och på hela filmvärlden. Med två av de största stjärnorna i Hollywood under tiden så porträtterade Bruce Willis och Haley Joel Osment i hans film och gjorde några av deras bästa roller någonsin. Shyamalan hade blivit någon att ränka med.

Unbreakable
Alla visste att det här var inte lika bra som den stora pangstarten med "Sjätte Sinnet", men man fick iallafall intrycket att det skulle vara det under den första halvan av filmen. Willis återkom och fick sällskap av stora birollskungen Samuel L Jackson. Shyamalan gjorde fansen lite besvikna när han satte in en stor twist i slutet exakt som i sin tidigare film, men han var fortfarande respekterad.


Signs
Med ett svalnande rykte gjorde Shyamalan återkomst med en spännande thriller med Mel Gibson i spetsen, en svalnande storstjärna, lite som han själv inte visste att han höll på att bli.

The Village
Efter de blandade åsikterna (mest dåliga) efter Signs så fick han dock med sig Joaquin Phoenix igen, men annars var intresset av de största stjärnorna svalare när det gällde att spela i twistkillens film.

Lady In The Water
Här kom undegången för den stackars filmskaparen, efter Lady In The Water så har ingen sedan dess sett riktigt högt på regissören. Med en trend av att behålla en skådespelare från förra filmen till den nya fick han nöja sig med "Bryce Dallas Howard" och i almänhet så hade hans stjärna svalnat helt.

The Happening
På den här tiden var Mark Wahlberg känd, men knappast riktigt respekterad som han faktist blivit nu de allra senaste åren, och förväntningarna på filmen var skylåga, inte hjälpte det heller när filmen var urusel och allmänt mycket märklig.

The Last Airbender
Som nämnt i det senaste filmrecensionen jag skrev så var förväntningarna återigen låga och nu fick mannen inte ens en enda stjärna att agera lockbete för filmen, resultatet blev dock inte riktigt kaos eftersom den lockade relativt mycket biopublik. Men Shyamalans glansdagar har definitivt blivit ett minne blott för oss.

The Last Airbender (2010)
M Night Shyamalan har under de senaste åren blivit en av Hollywoods största hackkycklingar, det mesta är berättigat men när hans filmatisering av The Last Airbender skulle nå biodukarna stod kritikerna och publiken med motorsågarna redo. Det resulterade i bland annat en Razzie för årets sämsta film.

Men så dålig är inte denna tänkta franchise, då jag tillochmed i små portioner tyckte att den var helt okej, och i en perfekt värld (för Shyamalan) en stor fantasysuccé. Historien är iallafall i den enklare formen av fantasiäventyr då ett folkslag väntar på en "messias" som ska komma och frälsa folket från de onda "eldbändarna". Dessa bändare handlar förstås om olika sorter av trollkarlar som kan bända de fyra elementen.

Nu kanske man får intrycket av att jag inte tänker ge filmen särskilt dåligt betyg då jag försvarar den, men sanningen är att den är rätt dålig, med en så stor budget och med stora möjligheter så borde filmen imponera betydligt mer, och frågan måste stå på menyn om hur länge Shyamalan kommer att kunna accepteras i Hollywood. Det bästa filmen bjuder på är dock lite fina scener då de olika elementen böjs och en hel del rätt coola action/fightscener som de flesta helrena actionfilmer skulle vara lyckliga över att ha.
Betyg: 2 av 5

Adams Recension #5

Rubber (2010)


den var inte bra
det var inte ens som en film
dom sa bara- det här händer inte ens
dom åt nån kalkon
som var förgiftad
den hade ingen mening

Rubber (2010)
Ibland vill skapare av filmer skapa någonting som tidigare bara varit tänkbart i fantasin, någonting som vanliga människor skulle skratta åt om de fick frågan om de tycke det skulle vara ett eventuellt seriöst filmprojekt.

Efter någon människa bestämt sig för att spränga diverse barriärer så kom ur dimman den här berättelsen om ett däck med psykotelekinetiska krafter som med denna kraft kan rulla omkring och spränga vad den önskar (inklusive människor). Vid sidan av detta så åskådar en grupp märkliga människor detta spektakel med kikare och samtidigt följer man även en mycket förstående sheriff och hans jakt på däcket.

Visuellt sett är det en mycket häftig, rolig och snygg film. Snyggt klippt och bra kamerajobb följer ett annars så tråkigt däck som rullar omkring med högsta inlevelse. Efter filmen är slut lämnas man dock med känslan av att den här filmen var nog bra mycket roligare för skaparna att göra än för åskådaren att titta på, men annars dock mycket lekfullt och med glimten i ögat så blir man "hooked" av denna historia.
Betyg: 2 av 5

Unstoppable (2010)
Ett enkelt och vanligt upplägg. En katastrof kommer hända, någon oväntad hjälte med oddsen emot dem enda som kan göra något åt det. Spänningsfaktorn är på topp (eller det ska iallafall vara det gissar jag).

I den här rätt simpla historien ska två män (Denzel Washington och Chris Pine) stoppa ett obemannat skenande tåg med högexplosiva ämnen ombord (förstås) innan det kommer att spåra ur i ett högbefolkad stad. Det resulterar förståeligt i en desperat jakt och en massa hinder som ska överkommas.

Samspelet och valet av skådespelare i filmen tycker jag faktist är helt okej, men tempot i filmen är på något sätt för lågt och ospännande, de två hjältarna har i mitt tycke för lite hinder, de ska bara jaga ikapp ett tåg och slå igång bromsarna helt enkelt. Man satt mestadels av filmen och funderade när de vanligtvis uppstående förändringarna skulle ske, de små som skapar oerhörda problem för hjältarna, så kallade "gamechangers".

I det stora hela är filmen bara för enkel, för enkel handling, för enkla karaktärer, för enkla hinder att överkomma. Inte jättestort engagemang har lagts ner förutom en ambition i att skapa en spännande trailer att visa på biograferna för att sedan locka den naiva publiken att köpa deras produkt.
Betyg: 1,5 av 5

Conan O Brien Nostalgi

Tron: Legacy (2010)
Jag fick i förväg höra att jag skulle hålla både ögon och öron öppna inför upplevelsen med denna filmen. Det kunde inte stämma mer, det är ett riktigt fyrverkeri av underbara toner och vackra miljöer och effekter som tillsammans skapar en riktigt häftig känsla.

Om jag ska vara ärlig så var jag inget större fan av den första kultiga filmen från 80-talet, då jag både tyckte den var tråkig och ful. Med dagens teknik tycker jag att man kunde göra historien om människor som sugs in i en arkadvärld mycket mer rättvisa och i helhet så känns allting mer underhållande att se på.

Det jag tycker håller ihop hela filmen är det otroligt skickligt komponerade musiken av Daft Punk, som genomgående har en mycket passande musik som genom sin skiftande rytm och tempo styr filmen på ett snyggt sätt.

En sak som överraskade mig var de omtalade sekvenserna då Jeff Bridges karaktär Clu skulle porträtteras digitalt 20 år yngre än han egentligen är och hur bra de egentligen funkade. I framtiden kommer man väl säkert kunna inkludera avlidna skådespelare samt påhittade personer gratis i sina filmer. Möjligheterna är egentligen enorma.
Betyg: 3,5 av 5

Up In The Air (2009)
En mycket modern och häftig kärlekshistoria som utspelar sig runt en ensamvarg vid namn Ryan Bingham (George Clooney) som har som livsstil och livsval att aldrig släppa någon nära inpå samt att fly det faktum att han innerst inne känner sig ensam och obehövd genom att helt enkelt bokstavligt talat fly. Han har som en självbetryggande hobby att samla flygmil och poäng för att fylla tomrummet i honom.

Det är rätt enkelt samt lite av en kliche att den här mannen kommer att ändra sig, att han finner något ( i det här fallet en kvinna, okej vad skulle det vara annars?) som får honom att vilja ändra sig och ändra värderingar. Det som är det fascinerande är (förutom de intressanta flygplans/reseanekdoterna man får berättat för sig) sättet man betraktar personernas relationer och integrationer med varandra och hur svårt det är att stoppa sina instinkter och undemedvetna och hur detta formar oss och styr våra handlingar

Den moderna andan i filmen är mycket häftig, då man följer relationen Clooney har med kvinnan han stöter på då och då genom sms, epost, samtal samt krångliga flygplanstransaktioner. En underliggande handling i filmen är också en saga om hur denne åldrande man och hans yrke håller på att dö ut (resa alltså) då man interaktivt kan utföra tjänster över tex internet och datorer, detta stärker bara känslan han har av att inte känna sig behövd och blir en viktig push i hans vilja i att involvera sig mer i sin familj samt att börja öppna sitt hjärta. Helt klart en av de bästa filmerna de senaste åren.
Betyg: 4 av 5

Benjamin Buttons Otroliga Liv (2008)
En visuellt mycket vacker film som berättar sagan om Benjamin Button som lever ett liv inte riktigt jämförbart med vårat eget, han åldras närmare bestämt baklänges och hur fantastiskt det än kan låta så är det en kamp med oanade och annorlunda problem för mannen med denna mycket speciella åldringsprocess.

Det man som åskådare egentligen får följa är två paralella liv, den ena berättad av den åldrande Daisy som berättar sagan om hennes och  Benjamin Buttons gemensamma liv för sin dotter, och det andra är förstås honom och hans berättelse. Det är en mycket intressant tanke att två människor möts när de är på de totala motsatserna till varandra, den ena gammal som gatan och den motsvarande ett ungt barn, för att sedan totalt byta plats ju längre filmen går.

Det finns tre faser i filmen, från början handlar det om Benjamins uppväxt på ett ålderdomshem (då han fötts gammal) och träffar den unga Daisy och de lär känna varandra. Det följs av av vad jag skulle kalla "guldåldern" då de två individerna har mötts på mitten, de lever sina dagar i 30-40årsåldern tillsammans, för att sedan avslutas med den mycket tuffa separationstiden, detta är inga spoilers jag berättar utan det är enkelt att lista ut att detta är den oundvikliga framtid de kommer att ha tillsammans och deras kamp för att få ett liv tillsammans att funka är extraordinär och inte minst sagt vacker.
Betyg: 4 av 5

Urban Legends: Bloody Mary (2005)
Ja, vad ska man säga egentligen. Dessa filmer är det ju knappast brist på. Upplägget kan tyckas vara enkelt. Ett gäng ungdomar blir mördade en efter en av ett spöke, Ingen av de vuxna tror på dem och de douchiga kidsen dör först.

Om jag ska vara helt ärlig så måste jag påpeka att jag inte gillade en enda sak med den här filmupplevelsen förutom att kanske lägga ögonen på den sköna Kate Mara, för att sedan hålla för dem när hon försökte skådespela. Men om man gillar dåliga specialeffekter och rätt igenom usla manuskript så ska man definitivt kolla in den här filmen med överdrivet svårt namn då den inte ens är en uppföljare trots parantesen (tror jag?) vem bryr sig egentligen
Betyg: 0,5 av 5