Battle Royale (2000)
Jag har länge varit medveten om kultstatusen som omger den här filmen, som knappast var den första i sitt slag men trots det en insperation till ett dussintal efterföljare. Det hela är egentligen ett mycket originellt upplägg för  ett par kärlekshistorier och andra personliga intriger människor emellan när de blir besökare på en öde ö. Men det hela har lite av en twist med tanke på att de satts på ön med menad att de ska ta kål på varandra.

En "lycklig" skolklass skickas varje år på detta evenemang då en slags "last man standing-shootoff" ska utspelas. Bara den sista överlevande får skickas hem igen och detta sätter ju en alldeles speciell prägel på vad annars mest är en film som handlar om relationer. Dessa relationer sätts på högsta prov i detta scenario när liv och död gäller och kärlek, svek och hat visar sig mellan klassen så som det aldrig visats förut.

I actionperspektiv är filmen snyggt och realistiskt utspelad och bjuder på många komiska men även breathtaking scener såattsäga, och under filmens gång blir man aldrig utråkad då man alltid undrar vad som komma skall och vilka individer som får känna på livets abrupta slut och av vem. Rent med symbiosen mellan drama och action så stiger den här filmen högt över andra hjärndöda kopior.
Betyg: 3,5 av 5

Memories of 2010

Trollkarlens Lärling (2010)
Vad är det för fel på mig? Jag klankar ohindrat och bestämt ned på filmer jag anser vara korkade. Och tycker jag den här filmen är korkad? Ja oja. Men ändå kunde jag inte låta bli att underhållas av det hela spektaklet och orsaken var när jag tänker igenom detta enbart en sak: Nicolas Cage och Jay Baruchel.

De två huvudpersonerna har en kemi och utstrålning som är förvånande stark och deras samspel funkar riktigt bra. Det här är en ypperligt bra roll speciellt för Cage, vars rykte dalat rejält de senaste fem åren. I en kul familjefilm så spelar då just Cage en gammal trollkarl som fångat in och håller onda magiker som fångar i en urna, denna går förstås sönder och de alla flyr för att inte helt oväntat förgöra världen.

Baruchel är den stereotypiska tonåringen som ofrivilligt är "den utvalda" som ska hjälpa Cage föra balans i kraften, oj menar balans i vardagen. Hans kärleksintresse i filmen får dock oförskämt lite utrymme (det kanske var lika bra, vem bryr sig om sånt?) och utvecklas därför inte till något speciellt. Annars bjuder filmen på snygga effekter, en hel del humor och en slags glimt i ögat som gör äventyret någorlunda utståeligt.
Betyg: 2,5 av 5

2011 Predictions

Filmer att se fram emot


The Way Back
En samling fångar i ett av Stalins dödsläger flyr, och berättelsen visar deras flykt från Sibirien ända till Indien. Bygger på en äkta historia, vilket gör det mycket mer spännande.



Sanctum
James Cameron måste gilla färgen blått, och vatten. Detta är en historia om några gruvforskare i en grotta som snabbt fylls med vatten och deras liv sätts i fara.

Limitless 
Bradley Cooper får droger och blir en supermänniska. Men om han slutar ta dem så dör han, jag tror upplägget var så, trailern var riktigt dåligt upplagd om man uppskattar att dem är i informationssyfte.

Source Code
Upplägget ser rent spännande ut då Jake Gyllenhaal återlever samma 10 minuter om och om igen tills han handlat "rätt". Kan också bli en rejäl kalkonfilm känns det som.

The Hangover part II
Uppföljaren till den massiva komedisuccén kommer snart och den här gången så är de i Thailand och upplever en baksmälla? Hursom så ska det mycket till om denna inte ska kunna bli någorlunda av en framgång igen.


Harry Potter 8
Den absolut sista(?) delen av Harry Potters långa historia, och förhoppningsvis ska säcken knytas på ett oförglömligt och smidigt sätt.



Johnny English Reborn
I åratal väntade man, och plötsligt av en slump märker man att en av de roligaste hemlig agent-parodierna äntligen får sin uppföljare. Det kunde heller inte komma lägligare då man fick sig en Atkinson-box i julklapp och nostalgin sätter igång.


Dessa filmer har utgivningsdatum och kommer med säkerhet under året. En hel del andra filmer kommer att uppmärksammas av mig senare.

Övriga intressanta filmer under 2011:
Twilight: Breaking Dawn part 1
Puss in Boots
Tower Heist
The Three Musketeers
Conan the Barbarian
Spy Kids 4
Captain America
Transformers 3
Green Lantern
Mr Poppers Penguins
X-Men: First Class
Kung Fu Panda 2
Pirates Of The Carribean 4
Priest
Thor
Scream 4
Sucker Punch
Take Me Home Tonight
The Rite
The Green Hornet

Cronos (1993)
Möjligtvis inte den originellaste historien som utspelar sig i Guillermo Del Toros vackra och intressanta berättelse om mannen som finner ett uråldrig objekt kallat "The Cronos devide" som ger sin ägare evigt liv. Men ingenting kommer utan bieffekter förstås.

Efter att ha fått apparaturen i sin ägo märker den gamla butiksägaren Jesus att hans kropp fysiskt börjar förändras, men även sättet han agerar och handlar på. Det hela blir inte lättare av att en gammal rik man som önskar att innehava den sänder sin undersåte gång på gång för att eliminera honom och ta den av honom.

Av någon märklig anledning så är den här berättelsen speciell, ett flertalet på dussinet av liknande händelser har skett i massvis av filmer tidigare, evigt liv med komplikationer, att äga ett föremål andra vill ta från en och många andra saker, Men i grund och botten har den här historien en annan röd tråd genom filmens gång, den handlar om relationen mellan den gamle mannen och hans barnbarn, en ung flicka som trots allt som händer och Jesus förändringar aldrig lämnar hans sida, och det lägger en helt annan och mer intressant grund för hela filmen.
Betyg: 3 av 5

Megamind (2010)
Jag fann denna filmidé mycket skeptisk (hmm jag menar, jag var mycket skeptisk till den här filmidén). Det är den andra animerade familjekomedin från 2010 med en superskurk i huvudrollen. Den här gången spelad av Will Ferrell som gör sin roll som den blåhyade Megamind mycket roligt och filmen kretsar kring hans strider mot superhjälten MetroMan (spelad av Brad Pitt).

Men en dag lyckas han besegra superhjälten och finner då att hans liv saknar mening, han försöker då göra allt i sin makt för att skapa en ny hjälte han kan strida mot. Mitt i allt ståhej finner han även kärleken, vilket komplicerar till situationen att vara superskurk ytterligare.

Med Ferrells och speciellt i birollerna Jonah Hill och Tina Fey så gör de rösterna till karaktärerna på ett mycket roligt sätt och i helhet är filmen en kul upplevelse, mycket liknande den humorn som användes i de första Shrek-filmerna.
Betyg: 3,5 av 5

Harry Potter och Dödsrelikerna del 1 (2010)
Vad jag fruktade var förstås och tyvärr rätt, jag misstänkte att orsaken till att utvidga den sista Harry Potter-boken till två filmer var en möjlighet att fördubbla kassan. Detta krävdes ju inget geni för att lista ut men att göra franchisen mer rättvisa med att göra filmen längre kan ju aldrig vara fel tänkte jag, resultatet blir dock att filmen känns poänglöst utdragen och med en vetskap om att i slutet av filmen så gott som ingenting kommer att ha lösts skapar en otillfredställande känsla.

Men annars så känns det alltid spännande och roligt att återigen ge sig in i den fantastiska magiska världen som man älskat i bok och filmform och den eviga nyfikenheten om hur man ska spela ut i filväg det man läser i boken är alltid roligt. För dom som inte vet eller är medvetna om händelseförloppet i den sjunde boken så kan jag berätta att Harry nu är i full fart att förstöra Voldemorts horocruxer (hmm stavning) och samtidigt ska handlas med sina ytterst irriterande vänner Ron och Hermione. Övriga karaktärer och platser är nästan obefintliga då det mesta av filmen utspelas i skogen i ett tält där de tre huvudpersonerna bråkar med varandra.

Som helhet kan man trots mina klaganden inte påpeka att adaptionen är dålig, men den känns som sagt ofullständig och lämnar en inte alltför bra känsla i efterhand. Som tur är så kan man se den sista delen av filmserien redan i sommar, förväntningarna iallafall från min sida är betydligt högre och jag hoppas på en värdig avslutning för en av de mest hypade fantasyhistorierna på åratal.
Betyg: 3 av 5

Årets Bästa Filmer Update

Efter noga funderingar och uträkningar har jag kommit fram till att min i trötthet och i stort sett oinspererade periods skapade lista över årets bästa filmer inte riktigt är okej. Den bästa listan skulle jag kunna skapa om låt oss säga tio år, då jag sett de jag borde sett och haft tid över att reflektera vilka av dessa filmer som verkligen är odödliga. Här kommer i allafall min uppdaterade version av 2010 års bästa filmer. En sista update kanske kommer just inför Oscarsgalan.

1. The Social Network

2. Inception

3. Scott Pilgrim vs. The World

4. Shutter Island

5. Black Swan

6. Unthinkable

7. 127 Hours

8. Toy Story 3

9. Machete

10. Shrek Forever After

Filmer jag ska se snart som kommer påverka listan: True Grit, The Fighter, Harry Potter 7, The American

127 Hours (2010)
Mycket likt vad Sam Rockwell åstadkom med sitt spelande i Moon så tycker jag att relativa nykomlingen James Franco lyckas sätta sitt namn på kartan i filmvärlden då han håller uppe hela historien ensam som i stort sett enda karaktär.

Många personer skulle hävda att det är ett finurligt sätt att lägga fram en historia om en människa och hans sista tankar i livet då det utspelar sig i en grottliknande ravin där Franco fastnat under en sten med endast sig själv och sin videokamera som sällskap. Många skulle också påstå att detta är ett billigt sätt att ta en vardagshändelse och bygga vidare och glamourisera den som någonting den inte var.

Jag funderade på detta när jag såg filmen, som jag upplevde det så var de viktiga flashbacks Franco har under filmen ytterst små, inte ofta kommande och faktist totalt poänglösa. Men jag tolkar det lite som att trots att en människa tvingas spendera flera dygn ensam i en ravin att den högsta prioriteten ändå är människans natur att tänka på viktigare saker, tillexempel att försöka överleva.
Betyg: 3,5 av 5

The A-Team (2010)
Man ska uppskatta en film för vad den är, det är en fras jag finner rent vidrig ibland. Tillexempel under gången av denna film.
Det är meningen att det ska vara "over the top och orealistiskt, det är bara kul". Jag ryggar tillbaka med inte alltför nöjda ögonbryn när helikopterjaktscener utspelas och piloten slår av motorn för att undvika värmesökande missiler för att sedan rasa mot marken, slå på motorn och flyga iväg igen.

Det finns några inslag som är bra dock, början av filmen känns rent av riktigt kul, en bra introduktion presenterar de alla olika karaktärerna och Liam Neesons Hannibal är riktigt cool. Någonting man tyvärr inte kan säga om originalseriens oändligt coolaste karaktär BA (inte spelad av Mr T).

Som helhet kan man ändå påstå att dom mindre tänkande människorna skulle kunna uppskatta och även påstå att det här ståhejet är bra, och det får de tycka, bara de inte försöker söka bekräftelse i detta påstående hos mig, för då lär jag dra en lång onödig argumentation i filmens vanära.
Betyg: 1,5 av 5

Buried (2010)
Vad har en stackars upprörd man som placerats i en kista under jorden (i Irak!) med en mobiltelefon (som tydligen var till för att kommunicera med kidnapparen men han ringer alla i hela världen) ropandes "Help me- i'm american" för chanser för överlevnad?

Hela upplägget till historien kändes som en utbanad väg till räddning? haha nej vi befinner oss inte längre under 90-talet, det är mer inne att hjälten dör (och vem kan inte annat än att dra på smilbanden när gnällspiken Ryan Reynolds finner sitt öde i en öde grav (ordvits).

Jag kan inte påstå att den här historien saknade potential, vem har inte sett på Kill Bill 2 och under levande begravd-scenen tänkt "Wow, tänk om en hel film handlade om det här". Tyvärr följer historien allt för många uppenbara mönster (ringa ex-fruar som surt lägger på, poliser som sätter en på "hold" och många liknande scenarion. I slutändan kan jag dock inte påstå att allt flyter på utan att man finner det totalt ointressant, utan en levande begravd man är alltid någorlunda underhållande att skåda.
Betyg: 2 av 5

The Ghost Writer (2010)
Småmysiga regniga deckare har jag av någon märklig anledning aldrig gillat, men ändå kan man inte slita blicken från dem när man väl satt sig in i en. Saken hjälper en hel del när två av mina absoluta favoriter spelar mot varandra i Ewan McGregor och Pierce Brosnan.

Filmer då utredande journalister finner smutsiga fakta och chockerande sammanband i mörka rum för att sedan förföljas av mystiska svarta bilar för att sedan efter det utföra majestätiska flykter och känna paranojan övervälma känns som de har gjorts hundra på dussinet av. men det finns en orsak till att det kommer fler och fler kriminaldeckare och beck-filmer varje år. Det finns ett begär för ett mysterium i människans inre, och ett mysterium kan ej återupplevas, det måste komma nya.

I den här historien spelar McGregor författaren som ska skriva Brosnans politikers självbiografi, men efter upptäckter om att historien om hans förflutna inte riktigt stämmer och att han upptäcker hemligheter som skulle föredras att hålla i skuggan blir plötsligt hans liv i fara.
Man kan säga att under filmens gång känner man ett begär att få veta vad som hända skall, men mynnar ut i ett rätt standardmässigt "aha okej".
Betyg: 2,5 av 5

Moon (2009)
Sam Rockwell är en duktig skådis, det har han alltid varit. Hans tid är inne nu och med ännu ett stark plågat spelande i denna film så känns hans framtid i branschen hundra procent säkrad, även i de fina kretsarna där han allt mer kommer påträffas vad jag misstänker. Som plågad själ i denna film och som självsäker karismatisk skurk i den senaste Iron Man har han bevisat sig bred nog för allmänheten.

Denna filmen är sammanfattningsvis tillhållet för Sam Rockwells excellens och med tanke på att han är den enda skådespelaren i hela filmen (ja det stämmer) så måste man vara riktigt stark för att hålla uppe detta. Han får i viss mån hjälp av Kevin Spacey som gör rösten till rymdskeppets dator, men den enda visuellt synliga människan man får bekanta sig med är just Rockwell.

Han spelar den ensamma forskaren på en rymdstation belägrad på månen där han arbetat ensam i tre år, allt han gör är att längta hem och utföra sitt arbete, men under de sista dagarna så upptäcker han att någonting är märkligt och fruktansvärt fel, ser han i syne eller håller han på att tappa fattningen för det verkliga och det overkliga. Det hela utvecklar sig till en allt annat än o-originell historia då man hålls intresserad och on the edge fram tills sista scenen.
Betyg: 3 av 5

Remember Me (2010)
Ibland tar sig stora förvåningar an i mitt huvud, vem kunde ana att jag skulle uppskatta en film med den annars så oantastligt irriterande Robert Pattinson i huvudrollen för att sedan efteråt säga att han bar upp rollen i filmen på ett riktigt bra sätt. Stackars duktiga Emelie de Ravin och rävar som Chris Cooper har knappt en chans. Pierce Brosnan är också härlig att skåda i en roll man faktist inte sett han alltför ofta i.

Nu svamlar jag, man kanske skulle få sig klarsyn över vad filmen handlar om, då kan jag berätta att själva handlingen i filmen intresserade mig inte särskilt mycket, var mer intresserad av de bra skådespelen och karaktärernas utveckling. Pattinson och de Ravin spelar iallafall det unga paret som finner varandra och då de båda har stora fadersproblem så finner de sin enda trygghet i varandra, filmens grund är i enkelhet Pattinsons relation till sin familj (en hunsad lillasyster och en kall far) medans de Ravins handskas med en överbeskyddande polisfar och tragiken bakom hennes mors död.

Man kan under filmens gång komma att reagera på att Pattinsons karriär kommer från ett bråkigt och trasigt förflutet, och att trots hur hemskt det än är så spelar han alldeles för mycket ut på det, han sparar inte något krut liksom i sina bravader och sin förmåga att tycka synd om sig själv, med facit i hand skulle jag snarare säga att de Ravins karaktär (som ser sig egna mor bli mördad) och har en misshandlande far borde ha varit den med kapaciteten att göra just detta. Jag antar väl att stereotypiska tankar att kvinnor håller det mesta inom sig stämmer även när man skriver filmkaraktärer i manuset.

Tråkigt tråkigt tänker du som ofta somnar i soffan under sådana kärleks-dravelshistorier, men ibland behöver man även en break från sitt egna liv för att kanske fundera över hur andra liv ser ut eller skulle kunna se ut. Slutet på filmen har också fått lite av en kult-status och är väl värd att vänta för.
Betyg: 3 av 5

Love Actually (2003)
Jag tror inte att någon film fångat ensemblekonsten och kombinerat den med en högtid så bra som den brittiska mysfilmen Love Actually gjorde 2003. Många skulle skylla på filmen för att vara alltför "cheesy" men de som gör det förstår kanske inte fullt ut filmens syfte. Den är menad för alla som sitter och myser i julmörkret en stilla kväll och endast vill känna goda känslor där inne i det kanske annars alltför mörka hjärtat.

Genom filmens gång får man följa kanske tio stycken karaktärer och deras dagar innan den stora dagen, deras världar och vägar korsas då och då och med en perfekt timing så känns ingen av figurerna riktigt satta åt sidan i det stora hela. Denna brittiska ensemblefilm kan jag med säkerhet säga är överlägsen sina amerikanska efterföljare (ja jag syftar på dig Valentines Day) och är nuförtiden nästan en jultraditionsenlig film att se på mellandagarna när den så gott som alltid går att finna på en tv-kanal nära dig.

Om du genom ditt liv rest utan vetskapen om denna film så bör du kanske inte skynda dig att se den ögonaböj utan vänta tills tiden är den rätta (jaepp ett år) och om du funderar över vad det är för slags historier som utspelar sig och vilka som är med så kan jag med gott samvete påpeka att det är jag för trött för att förklara och om du vill förgylla din vardag med denna film med vetskap om den får du pyssla ihop din fakta själv.
Betyg: 4 av 5