Remember Me (2010)
Ibland tar sig stora förvåningar an i mitt huvud, vem kunde ana att jag skulle uppskatta en film med den annars så oantastligt irriterande Robert Pattinson i huvudrollen för att sedan efteråt säga att han bar upp rollen i filmen på ett riktigt bra sätt. Stackars duktiga Emelie de Ravin och rävar som Chris Cooper har knappt en chans. Pierce Brosnan är också härlig att skåda i en roll man faktist inte sett han alltför ofta i.

Nu svamlar jag, man kanske skulle få sig klarsyn över vad filmen handlar om, då kan jag berätta att själva handlingen i filmen intresserade mig inte särskilt mycket, var mer intresserad av de bra skådespelen och karaktärernas utveckling. Pattinson och de Ravin spelar iallafall det unga paret som finner varandra och då de båda har stora fadersproblem så finner de sin enda trygghet i varandra, filmens grund är i enkelhet Pattinsons relation till sin familj (en hunsad lillasyster och en kall far) medans de Ravins handskas med en överbeskyddande polisfar och tragiken bakom hennes mors död.

Man kan under filmens gång komma att reagera på att Pattinsons karriär kommer från ett bråkigt och trasigt förflutet, och att trots hur hemskt det än är så spelar han alldeles för mycket ut på det, han sparar inte något krut liksom i sina bravader och sin förmåga att tycka synd om sig själv, med facit i hand skulle jag snarare säga att de Ravins karaktär (som ser sig egna mor bli mördad) och har en misshandlande far borde ha varit den med kapaciteten att göra just detta. Jag antar väl att stereotypiska tankar att kvinnor håller det mesta inom sig stämmer även när man skriver filmkaraktärer i manuset.

Tråkigt tråkigt tänker du som ofta somnar i soffan under sådana kärleks-dravelshistorier, men ibland behöver man även en break från sitt egna liv för att kanske fundera över hur andra liv ser ut eller skulle kunna se ut. Slutet på filmen har också fått lite av en kult-status och är väl värd att vänta för.
Betyg: 3 av 5